Tro, hopp, kärlek

Hoppet är det sista som lämnar en Så är det. Jag har sagt att jag inte har något hopp kvar flera gånger men visst har jag haft det. Om än mindre och mindre för varje gång, men det har funnits där! Tron försvann för längesedan och kärleken har väl trampats i sönder i samband med tron. Hoppet däremot har funnits kvar, längre än vad den borde. Tyvärr har inga försök till att bygga upp tro och kärlek gjorts och hoppet fortsätter sjunka. Nu finns det inte mycket hopp kvar och jag känner att jag bara inte orkar vara ledsen och vara irriterad på en annan människas handlingar. Hellre är jag ensam och har ont än står bredvid någon som ser hur ont man har utan att ens visa lite ödmjukhet. Det sårar något enormt att stå själv när någon finns nära till hands!! Någon som inte kan be om ursäkt för sina onda handlingar utan försöker lägga dem på mitt samvete. Den människan kan ju inte ha någon känsla av något slag i sig. En människa som inte ens kan vara ödmjuk mot ett barn, det skrämmer mig! En människa som inte kan släppa lite på sina egna behov av ödmjukhet och bekräftelse till de som verkligen behöver det och GE lite själv. Ledsamt men sant, den personen existerar. Jag är den som förstör för andra gravida genom att få det att verka som om graviditet är en sjukdom. Andra gravida vill inte bli behandlade som sjuka. Det är mitt fel när jag "tycker synd om mig själv" hela tiden och klagar på att jag har ont och att allt är jobbigt! Jag borde egentligen bara hålla käft. Ska det vara så? Ska jag gå in på toa för att gråta för att jag måste hålla smärtan inom mig själv? När lämnar hoppet mig? Jag orkar inte mer.. Vill bara ta mitt hopp och knyckla ihop till en boll och kasta i elden. Jag är värd bättre, jag vet. Men det är inte lätt :(